onsdag 18 januari 2012

Undervisande lärare, kunskapskontroller och höga förväntningar på alla elever

Gunnar Ohrlander har intervjuat Mats Öhlin, som fått jobbet som skolchef i Haninge efter att kommunen utsetts som Sveriges sämsta skolkommun av Lärarförbundet och den sämsta kommunen för barn av Barnens rätt i samhället (BRIS). Ohrlander vill ta reda på vad Öhlin har gjort för att vända situationen med för stora klasser, många obehöriga lärare, uppgivenhet, sorg, missnöjda lärare och föräldrar och allt sämre studieresultat (Ohrlander, Den gudarna älskar, 2009, s 259-273).

Jag håller med om att det är intressant att ta reda på vad man gjort för att förbättra skolor med så dåliga resultat. Samtidigt kan det vara vettigt att ha i bakhuvudet att i stort sett alla krafttag man tar i en sådan här situation leder till att det blir bättre.

Mats Öhlin började med att försöka ta reda på orsakerna till problemen och fann att det i första hand handlade om attityden i Haninge skolvärld. Man hade helt enkelt fel idéer om vad som är bra för eleverna:

1. Man hade försökt styra lärarna så att de blev handledare istället för undervisande lärare.
"Att läraren ska vara en kunnig person med auktoritet som leder undervisning inför en hel klass, alltså att läraren kan ha dialog med hela klassen samtidigt, så kallad katederundervisning. 
   Det har inte varit politiskt korrekt. 
   I stället skulle läraren vara handledare för elevens lärande. Bara man plockade bort alla hinder för eleverna så skulle de lära sig mer eller mindre automatiskt eftersom det finns en medfödd nyfikenhet. 
   I Haninge skickade man runt konsulter på skolorna som visade lärarna hur de skulle jobba som handledare och inte som lärare. Man lade till och med in det som ett lönekriterium, att vara handledare." (2009, s 263).

2. Man hade inte velat kontrollera elevernas studieresultat.
"Det hade inte varit populärt att kolla resultat. Betyg och resultatuppföljning har i svensk skola betraktats med misstro och uppfattats som ett nödvändigt ont på högstadiet och gymnasiet. I tidigare åldrar bör man absolut inte ägna sig åt sådana saker. 
   Varför då? 
   Det är synd om barnen om de får reda på hur de ligger till. Skolan har, generellt i Sverige, inte tagit ansvar för sina egna resultat, enligt Mats Öhlin. När eleven får betyg betraktas hon som antingen begåvad eller dum i huvudet. Det är elevens egenskaper som betygssätts och inte skolans.  
   Men elevens kunskaper är ett resultat av skolans arbete. 
   Det betyder, menar Mats Öhlin, att ett bra betyg för eleven är ett bra betyg för verksamheten." (2009, s 265f).
3. Det saknades rimliga krav och höga förväntningar på alla elever och inte bara på de elever som tycktes ha goda förutsättningar och en vilja att utvecklas.
"Vad som saknades var höga förväntningar. Istället hade man en inställning att 'med sådana elever kan det inte bli bättre'. Och rimliga krav fanns inte heller. Ibland visade sig kraven vara helt irrelevanta och ibland orimliga." (2009, s 267)
"Mats Öhlin poängterar vikten av engagerade vuxna. Men är inte det att slå in öppna dörrar, för vem är väl emot? 
   - Det som skiljer är höga förväntningar på alla elever, säger han. Och att man samtidigt har krav som är rimliga, alltså som är möjliga för eleverna att uppnå. Eller som den sovjetiske psykologen och pedagogen Lev Vygotskij hävdade: 'att man ska bedriva en undervisning som är ett huvud högre än eleven, men inte två'. /.../ 
   Lärande är en relation mellan de som kan och de som inte kan. För att det ska ske en överföring dem emellan, så behövs kontakt. 
   Lärare måste vara socialt kompetenta och kunna knyta kontakter också med sådana som inte vill ha sociala kontakter, hävdar Mats Öhlin." (2009. s 266f). 
Åtgärderna bestod framför allt i att man medvetet arbetade för att ändra attityden hos alla inblandade och att man hade fler och kontroller av elevernas kunskapsutveckling redan från och med årskurs ett i grundskolan. Fokus låg på kunskaper och man gjorde kontinuerliga kunskapskontroller. Resultaten av kunskapskontrollerna sågs som ett mått på hur väl skolan lyckats, och inte som ett verktyg för att sortera elever. Så här säger Robert Noord, socialdemokrat och ordförande för barn- och utbildningsnämnden i Haninge kommun:
"Tar man reda på vad barnen kan så ger det en omedelbar höjning av resultaten. Skillnaden mot tidigare är att det innebär en formalisering. Nu ska resultaten dokumenteras och rapporteras vidare. Därmed kan man jämföra dem och diskutera vad som fattas. Det blir också möjligt för politikerna att se ifall barnen får de kunskaper de har rätt till." (2009, s 282f).
Första målet blev att eleverna snabbt skulle knäcka läskoden. Läsfärdigheten kontrollerades med hjälp av läsutvecklingsscheman och eftersom man redovisade resultaten öppet kunde man jämföra olika skolor och klasser med varandra. I samband med detta satte man upp gemensamma mål som först verkade svåra att nå, men så småningom nåddes med råge.
"Det nya var alltså en gemensam ambitionsnivå. Slutsatsen blev att denna ambition, tillsammans med att alla resultat redovisades öppet, innebar att lärarna hittade ett gemensamt fokus." (2009, s 270).
"Det är skolan som avgör hur det går för eleverna. Detta är viktigare än elevernas psykologiska egenskaper och sociala förutsättningar. Visst har eleverna olika saker med sig i ryggsäcken när de kommer till skolan men frågan är om skolan bara ska vara en transportsträcka för redan givna förutsättningar eller om den kan vara en faktor som bryter med det som verkar givet. Skolan ska vara en stark institution med vars hjälp man kan ändra sin situation." (2009, s 266).
Vad anser du om Mats Öhlins beskrivningar av problemen? Håller du med om hans förslag till lösningar?

Hur jobbar ni på er skola och hur jobbar ni generellt i er kommun?

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...